Job

Kapitel: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42


-Reset+

Kapitel 39

1 (39:4) Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
2 (39:5) Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
3 (39:6) De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
4 (39:7) Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
5 (39:8) Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
6 (39:9) Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
7 (39:10) Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
8 (39:11) Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
9 (39:12) Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
10 (39:13) Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
11 (39:14) Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
12 (39:15) Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
13 (39:16) Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14 (39:17) Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15 (39:18) Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16 (39:19) Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17 (39:20) Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18 (39:21) Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19 (39:22) Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20 (39:23) Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21 (39:24) Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22 (39:25) Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23 (39:26) Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24 (39:27) Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25 (39:28) För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26 (39:29) Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27 (39:30) Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28 (39:31) På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29 (39:32) Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30 (39:33) Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.